Så här ser en träningsmärkning ut;)..Blåmärkerna var färre idag när jag hade dräkt på mig.

Kvällen till ära gick träningen jättebra, och det var inte alls jobbigt psykiskt, och jag har fått tag på en BJJ-dräkt.
Det gör mycket när någon kan skratta åt ens tröghet istället för att sucka och ha den här minen "jag-hoppas-vi-byter-partner-snart-minen". För det har hänt ett otaliga gånger och då blir hela träningen jobbig, och värdelös eftersom man inte lärt sig ngnting. 
Fick börja passet med Mr. Norrbotten som visade mig snällt och pedagogiskt dom nya teknikerna som tränaren gick igenom, eftersom vi kör två och två när vi ska gå igenom någon ny teknik, alla vet ju hur lugna och snälla norrlänningar är. Det gjorde jättemycket för hur jag skulle känna för resten av passet och faktist få ut någonting och lära mig något.

Sen så fick jag även höra att jag började utvecklas i min tekniska färdighet, så det var skönt att höra att det går frammåt och inte bakåt, även om jag åker på en hel del stryk..;)
Den personen som sade det har samma problem inom ämnet som jag kommer nämna i nedanstående inlägg, och det har betytt ganska mycket att jag har någon terra med frågor från någon som förstår hur det är att försöka anpassa sig i en grupp. Och det har väl haft en liten betydelse till att jag faktist vågat fortsätta gå på träningarna. För man vet att man inte är ensam som "dumskalle" på träningspassen.

För en som inte har inlärningssvårigheter och dysleksi är det svårt att veta hur en med dessa problem känner sig, och det kan lätt bli missförstånd om inte gruppen/omgivningen vet om det, särskilt om man sitter i en undervisningsmiljö som till exempel i skolan eller på träningar.
Tyvärr är problemet taget med väldigt lätta händer, eftersom det är en vanligt "handikapp", då det är fler med lättare dysleksi än vad det finns dom med de grövre problemen. Men för en med de grövre svårigheterna kan de oftast bli problem. Oftast har man fått höra "Ja men de har jag oxå, och jag har klarat mig bra så därför gör du det oxå".
Men det folk inte förstår att problemen skiljer sig oerhört från individ till individ. Två personer med grövre dyslexi kan ha tränat upp sina minnen helt olika för att på bästa sätt tillägna sig informationen som dom anser passar bäst för dom, en kan lära sig genom att kolla på bilder, medans den andra måste upprepa saken 1000 gånger för att detta ska kunna fastna i huvudet. Framförallt yttrar sig dysleksi på olika vis, och har inte enbart med skrivsvårigheter att göra!!! Det som händer är att när dom väl hittar en passion som dom brinner för, då lägger man det till 120 procent på att man ska lyckas.

Man känner sig oerhört dum, eftersom det tar längre tid för en att förstå, och man får ofta uppfattningen från andra människor att man är ointresserad eftersom man har svårt att hålla fokus under längre stunder, och man har kort närminne.
Jag vet inte hur många gånger jag har fått skäll av lärare för att när dom säger "Anna, vad sa jag nyss om Columbus resa till amerika? DU MÅSTE KONCENTRERA DIG! Annars kan du lika gärna gå hem" Eller något i stil med det.

Kontentat av det hela innebär att man undviker gärna större sällskap som vanliga sportträningar, eller där man måste arbeta i grupp. Idrottslektioner har alltid varit en jävligt svårt ämne för mig.
En med dessa problem blir oftast självständig och jobbar bra som individ, men så fort de kommer till en gruppövning blir det genast problem.
Jag till exempel, undviker alla träningsläger. Istället satsar jag på att skaffa mig ekonomi till att fixa privatträning där det är bara jag plus en tränare som går igenom teknikerna. Detta för att kunna på bästa sätt få in mig information och utvecklas själv.

Jag fick reda på mina problem så sent som hösten 2009, och det har betytt oändligt mycket att kunna få reda på det även om det tog oerhört hårt att få reda på det så pass sent, då det hade kunnat förhindra mycket.
Men så fort man fick reda på problemet så lär man sig redan då att tänka i andra banor, och man kan lära sig att skämta om att man är "dum i huvudet" till en annan nivå som gör det lättare.
Även om man inte hunnit lära sig hantera det ännu som gör att man kan "fungera i systemet felfritt". För det kan ta flera år.  

Nu känndes de som om det blev ett väldigt känsloinlägg här, men det jag vill säga med detta inlägg är att ni inte ska ta det med allt för "lätta händer" när någon säger att den har dysleksi, fråga istället saker om hur den skulle vilja göra för att tillägna sig denna informationen. Jag ber inte er, jag vädjar åt alla dyslektiker/folk med ADHD eller ADD eller någon annan form av nevrologiskt handikapp.
Det är både svårt och pinsamt att sitta och kunna förklara att man inte kan fokusera när man faktist vill det, och försöker för många vet inte vad det innebär tråtts att handikappet e så pass vanligt. Så därför skrev jag detta inlägg för att kunna sprida kunskap ifrån egna perspektiv och erfarenheter.
Om ni ser någon som är ofokuserad  så hjälp den personen istället för att skälla på den. Framförallt säg absolut inte, "försök att konsentrera dig", för det förvärrar det hela bara. 
Gårdet att göra den här läxan på något annat sätt?
Går det att vi går lite åt sidan ifrån den ordinarie träningen och går igenom det där och att du får enbart köra på den här tekniken istället för 70 tusen saker samtidigt i samma tempo som dom andra? Osv osv..

http://user.tninet.se/~fxg297r/skola_inlarningssvarigheter.htm  <--- bra länk för er som känner att ni vill nörda ner lite eller få en bättre förståelse för neurosjukdomar.

over and out från "dumskallen"